Tänker på förr som inte var särskilt länge sedan. Skrovliga vägar där hyrbilen känns osäker. Kartor på en mycket liten iphone som visar att vi är rätt. Vi ska åka här. Kan man köra här. Är detta en äng vi kör igenom. Det ligger i luften, pirret och rädslan som smälter samman. Kanske de enda gångerna i mitt liv jag uppskattat den mixen. Kallas det adrenalin? Vi parkerar bilen och måste klättra ner. Vaxar brädorna. Sätter på en tunn våtdräkt. Vågar jag? Du vågar. Först är det kallt en kort stund när vattnet tränger igenom dräkten men det går snabbt innan det blir behagligt. Axlarna värker från dagarna, svanken är stel. Jag lägger mig en bit längre in, vill inte hamna i vägen, störa de som verkligen kan. I horisonten rullar de in. Först undrar man vad som kommer emot en. Om det är en synvilla. Det ser ut som en vandrande vägg. Något mörkt och stort som grusar synfältet. Ett set. Det har varit lugnt länge. Man bara sitter där då. Tittar ut i tystnad med havet som kuliss. Inget annars hörs än vatten. Inga tankar får plats. Sen kommer det närmare, det susar och fräser av vatten. Den där mixen av pirr och rädsla. Det ser stort ut. Paddla, paddla, paddla Frida. Jag paddlar som mitt liv hängde på det. Och så kommer sekunden av total frihet, tystnad och lugn när brädan lyfts upp av vågen, det är som att livet blir paus även om det är mer liv än nånsin, det är ett ögonblick av eufori. Är ingen annanstans än här. Bara här, bara nu. Står upp, ler, hojtar av glädje. Det är en lång våg, nästan in till strandkanten. Hjärtat slår fort. Och så ut igen. Såg du, såg du, jag tog den. Jag gjorde det. Saknar surfen.
