Jag har inte varit på skogskyrkogården i begravningssyfte sen sommaren 2015 när vi begravde min faster. Har varit där av andra anledningar. Tänt ljus, vandrat runt. Första åren efter fann jag mig själv levitera ditåt när jag var ute och gick. Som att jag behövde återvända för att känna igen. Det är så konstigt med begravningar, de är så skoningslösa, bottenlöst avgrundsdjupa och sorgliga men så vill man ändå uppleva de igen. Vad beror det på. Kanske för att de är fina också. En stor samling människor som alla sörjer tillsammans, när händer det annars? Alla i konsensus. Blickar man möter är aldrig svårtolkade. Vi sörjer säger ögonen. Ibland är man huvudrollen i sorgen, man är sorgen, mitt i den, står i strålkastarljuset av den. Sitter på en hård bänk längst fram med allas ögon i nacken. Aldrig ondsinta, bara medlidande blickar som omfamnar. Jag i Juni 2009 med pappa, min kompis i Februari 2024 med sin mamma. Men jag ska aldrig glömma, jag ska berätta för henne om och om igen hur vackert allt var. Hur hennes man ständigt riktade blicken mot henne. Hur deras sons kind vilade i hans hand. Jag ska berätta för henne om hennes dotters gråt, om snyftningarna bakom mig, jag ska inte glömma något. Jag ska berätta om hennes blickar ständigt uppåt eller rakt fram. Jag glömmer inte, jag ska berätta att jag såg. Jag såg henne vara mamma i det allra renaste. Jag såg henne titta mot en kista, mot sin mamma medan hennes dotter sörjde i hennes famn, jag såg henne stryka håret från dotterns kind, pussa henne på huvudet Jag ska berätta hur hennes man strök deras sons hår när han somnade, pussade honom på huvudet. Jag såg henne bli stark, behöva bli det. Jag ska berätta hur stolt jag är. Hur glad jag är att jag fick en liten del av hennes mamma. Man är trött efter en sådan dag. Någon finns inte mer men allas liv ska fortsätta bara. Idag är det torsdag, igår begravdes K och min svärfar har fått en hjärntumör som är skoningslös den med, dom ska operera honom en hel arbetsdag. Medan det sker är barnen sjuka, jag ska ha liveshopping, lunchen ska lagas och folk åker tunnelbana som inget hänt. För det är ju så - när livet stannar och rämnar så fortsätter det också helt skoningslöst.
