Det är okt och cancermånad. Eller alla månader är väl det egentligen. Så var det i alla fall att leva med någon som inte skulle få leva så länge till. Min pappa fick nämligen mesoteliom, det är en cancerform som sätter sig på lungsäcken. Man kan inte överleva den. Min pappa fick den för att han arbetade tre månader på en båt på 70-talet och båten hade asbest i sig. Dessa små partiklar andades han in och det läskiga med den formen av cancer är att den tar 30-50 år på sig att utvecklas. Den bara ligger där från start och pyr. Gräver sig in för att tillslut göra sig sedd. Jag googlar ibland mesoteliom. Det är samma dom, man lever max ett år, första gången jag googlade var det på 7/11 i sumpan, jag hade inte internet hemma då. Medianöverlevnad 8-10 månader. Jag ramlade av stolen, vet inte om jag svimmade. Samma dag som han fick besked, eller vi fick besked kom alla mina vänner hem till mig. Jag bodde på 17 kvm och alla bara åkte, lämnade sina jobb och kom dit. Min pappa levde ett och ett halvt år. De kallade honom kämparnas konung på sjukan. Han kämpade verkligen, alltid med ett skämt i bakfickan. Det var väl hans strategi. Ibland fick han vara med i en studie. Någon gång slutade tumörerna att växa under en period. De studierna finns för att vi skänker pengar till cancerforskning. Det sker genombrott hela tiden på olika fronter och även om min pappas cancer inte har en god prognos nu så kanske den har det om ett par år. Att avvara en slant, vad som helst ger frukt. Och idag går jag in och skänker en peng, gör det du med.
