Hintade lite om detta på insta och fick rätt många dm om att jag måste förtälja den historien. Självklart, ska bara samla mig lite för trots att det var så innerligt vackert och jag var helt i extas efteråt fick jag något av en chock ett par veckor senare när jag drabbades av någon form av ..... böldpest. Tja, pest i sig var det inte och vi behöver inte gå in på detaljer även om jag förutsätter att Sofia kommer ringa mig och fråga hur det tedde sig när dessa hmm grejer popped så att säga. Jag sitter på stranden och tittar på när A surfar. Det var lite för mycket rev för mig just här. Klockan är runt 16 vill jag minnas och ni ser den där platån längst bort i bild. Jag sitter nedanför den. Eftersom klockan var just 16 ish så var det också eftermiddagsvindar, ni som surfar vet. Morgon är stilla, kväll är stilla, där i mellan är det alltid blåsigt. Det var därför väldigt lite folk på stranden och i vattnet. Jag vänder mig bakåt och ser något röra sig längst ner vid ena pelaren som bär platån och registrerar att det är en hund som håller på greja. Den bökar och gräver och ser väldigt stressad ut. Det är enormt mycket herrelösa hundar i Arugam Bay där vi befinner oss och de flesta, även denna är så skabbiga att det är helt galet. Så hemskt, men också - de ser äckliga ut. Ja, så tycker jag. Det hindrar mig dock inte från att gå upp och kolla vad som sker med lille hunden vid pelaren. Direkt när jag kommer fram ser jag att hon är i någon form av kramp, att magen är stor och jag förstår att hon ska föda. Men hon är ju i direkt sand. Det blåser och valparna kommer ju komma ut och bli helt sandpanerade. Jag måste agera. Jag springer bort till en skjul en bit in i "skogen". Snälla påminn mig inte om ormläget tack. Där hittar jag några kartongbitar som jag föser under henne. Först är hon arg och orolig men jag pratar lugnt och lovar henne att jag inte ska göra henne illa. Det är som att hon förstår mig för hon ser mig djupt i ögonen. När jag fått till karongbiten börjar jag tänka på ormarna som kommer äta upp valparna och på henne. Måste ha mer skydd. Hon ser så törstig och hungrig ut så jag tar till löpen. Nej men nu ni, jag springer alltså hela vägen hem, aktiv springning på strand minst 5 minuter och hämtar vatten, skål, tonfiskburk och löper tillbaka. När jag kommer tillbaka har en valp kommit ut och hon flämtar och har ont. Jag river åt mig två stolar och ställer som mur och så sätter jag mig med henne, häller upp vatten och pratar lugnt. Vill inte röra pga skabben. Hon trycker ut 6 valpar men den sjunde får hon kämpa med, hon är så trött att det ser ut som hon ska dö. På riktigt alltså. När sjuan kommer ut är den i en såndär säck men hon orkar inte slicka bort gegget så jag tar upp den, tar bort säcken eller vad det heter. Den andas inte, det ser inte ut så och den är lealös i min hand. Då gör jag det som förmodligen gav mig pesten sen. Jag sätter munnen mot lillnosen och blåser till. Valpen andas! Alltså detta var ett ögonblick i mitt liv jag aldrig glömmer. Och inte hon heller tror jag för resterande resa är jag där varje dag. Jag teamar ihop mig med en local dude som hjälper lägga spånskiva under kartongen och sen efter några dagar mig bygga ett litet hus till dom och mammahunden låter bara mig komma nära, jag fick till och med bära alla bebisarna till deras nya hem. Hon skriker av glädje när jag kommer med mat och vatten flera gånger om dagen och lillisarna lever hela gänget. Sen måste jag tyvärr åka hem och inte vet väl jag vad som sker men i mitt huvud fick alla leva och vara lyckliga. Och jag var lycklig. Up until så att säga.
