Jag är så redo att lämna allt med stan. Åka ut på landet och bara vara. Jag tror kanske att jag är nära någon form av vägg. Inte på det sättet att jag kommer krascha och sedan ligga ner i ett år men det är så otroligt skört. Jag är så fruktansvärt trött och så hör man om någons barn som skadat sig och världen rämnar. Jag orkar inte ta beslut om vad vi ska packa för stekpanna till landet, jag orkar verkligen inte. Jag vill bara grina helt ärligt. Har jag bloggat om dom stora gråten? Sker mig kanske en gång per år att jag samlar på mig något som ska bli den stora gråten. En förlösning av uppdämd gråt. Den är på g nu. Grinade lite för mycket på Florens avslutning igår men höll i mig såklart. Men jag behöver det tror jag. Det är så mycket information om människor runt, någon har blivit föräldrarlös, någon behöver förlåtelse. Jag kan inte förmå mig att boka biljetter till Skellefteå, det går inte, det går fysiskt inte för jag får panik av tanken på att flyga. Vi åker alltid bil obs, vill lägga in det jag har inte flugit sen 2019 så ta det jävligt lugnt nu med skammen, men jag kan inte sitta i en bil 85 mil med min rygg och jag vill träffa min släkt. Kollar nattågen men får inte till det hur vi ska åka buss i slutet i två timmar med Donna? Måste man kånka på en bilbarnstol då? Någon måste söva mig och ta mig dit. Jag förstår inte hur jag ska göra. Vi åker till Torö, går runt på vår tomt men jag känner bara den ekonomiska pressen, jag måste in med deg. Jag kan inte relaxa. Kan jag nånsin det? Vad betyder det att aldrig ha semester, är det dåligt på riktigt? Det är inte synd om mig, jag lever i en lyxig tillvaro men pressen är där, alltid. Jag vill gå mina morgonpromenader ner till havet. Tvätta håret vid bryggan. Låta kompisar komma och hälsa på. Laga mat. Vila. Det är midsommar idag så förlåt för min depp. Jag återkommer, måste bara... måste bara jag vet inte.
