Det kom ett mail efter förra poddavsnittet. ”Hej, jag har börjat lyssna på er blogg Margarinet för en tid sedan och tycker den är så bra! I morse på bussen till jobbet lyssnade jag på senaste avsnittet och blev så paff när du berättade om boule och att du typ är uppvuxen på en boulebana. Jag har lite samma historia fast jag måste vara i dina föräldrars ålder. Blev ju nu så nyfiken på vilka som är dina föräldrar???? Boule var ju inte då stort i Sverige på 70-90 talet så det är väldigt stor chans att jag kände dem.” Jag blev alldeles paff jag med av att läsa detta, men berättade vad mina föräldrar heter och var de spelade. Mailet som kom efter förtäljde att hon och hennes föräldrar spelat i samma klubb och att hon visste precis vem pappa var. ”Jag ska hem och rota lite i mina föräldrars fotoalbum”. Jag och mamma läste mailet tillsammans och mamma minns henne och har tydligen torskat en SM-match mot henne en gång. Så liten värld. Trodde kanske inte att det skulle komma nåt mer men så igår damp det ner ett till mail med en bild på pappa tagen under SM i Halmstad någongång i början på 80-talet. Jag vet inte, men när någon är död och man kommer över ”nya” saker så vänds allt upp och ner. Jag började gråta hejdlöst av saknad och kände så starkt att jag inte hann klart att lära känna honom. Tänk om han hade fått leva och kanske hunnit berätta om just det minnet. Om det vore så väl. Även om jag är färdig med att sörja honom så smärtar det så ibland och önskar inget hellre än att han skulle fått finnas kvar. Så tacksam över mailet, trots att det innebar tårar. Pappa, usch vad jag önskar dig här.
