Fick en kommentar som löd. "Obs du behöver inte godkänna denna kommentar om det är för mycket trigger:igt, men here we go: tar du sådär lite mat på tallriken, som sista matbilden tex? Eller tar du mer sen?!? Har noterat att det är så små portioner på många av dina bilder och då undrar jag; är det JAG som äter som en häst kanske?! :') Verkligen ingen värdering från mitt håll i detta, bara nyfiken haha"Vet ni, jag tänkte när jag la upp bilden på min modesta lilla tacotallrik, hm undrar om någon kommer reagera på hur lite mat det är, men så tänkte jag, äsch, dom fattar väl att jag åt mer innan. Men SÅKLART kan man inte förstå det. Här är portion ett, tur att man fotar vartenda steg man tar haha. Så svaret är nej, jag äter ABSOLUT inte så lite. PUSSNu går vi vidare. Tog en promme längs årstaviken till kontoret i veckan. Fick lust att hoppa mellan isflaken. Kom till kontoret, jobbade och sedan stängde jag ner datorn för att podda och sedan dra på bio. Såg Die my love med Jennifer Lawrence (som spås bli oscarsnominerad) och blev totalt golvad. Den skildade en förlossningspsykos. Hann tänka, om jag känner igen mig kommer jag lämna bion. Jag hade en förlossningsdepp med Donna och det var fruktansvärt. Jag kan nästan inte tänka på hur oerhört dåligt jag mådde än idag utan att vilja springa långt ifrån mig själv. Tänk när man genomgår något så livsomvälvande som sedan går över att livet bara ska fortsätta då. Är osäker på hur, men jag är säker på att det förändrade mig i grunden att genomleva det. Är mycket tacksam att jag fick hjälp och att jag blev fullkomligt tokig i Donna. Det var egentligen aldrig henne det handlade om, det var i mig. Usch så hemskt.
