Jag försöker att inte glömma bort varför jag la i en växel med goda.grejer där 2017, när jag förstod att fler än jag var sugna på att lyfta på locket och prata om vår rätt att äta. Det är inte så att jag glömt, inte alls men ju fler som är här, eller där, desto läskigare blir det att prata om det som är essensen i allt jag gör. Vad som genomsyrar allt och det som faktiskt betyder något. Att äta. Rätten att äta, modet att äta och att rasera det hat vi har mot oss själva när vi äter. Min ätstörning bestod i att svälta mig själv så till den grad att jag blev dum. Min hjärna ville inte fungera som den tidigare gjort och i takt med att midjan smalnade av så gjorde även förmågan att tänka rationellt det. Allt som betydde något var att inte äta, mäta överallt, räkna vad jag ätit och titta i spegeln. Jag hade tur, jag föll aldrig så hårt att det var oräddbart sen utan istället blev jag "frisk" men med det där lilla monstret sittandes på min axel. Jag trodde länge att det inte gick att bli friskare. Jag var säker på att jag alltid skulle räkna ut hur mycket jag kunde äta, om det var värt ångesten att ta en bulle just den gången. Jag tänkte att såhär har alla kvinnor det. Alla ser till att jämna ut veckan om den inneburit för mycket onyttigheter och att alla började om på måndagar. Många, många år levde jag så, till synes frisk men med en konstant jobbande hjärna. Sen fick jag nog, jag orkade inte lägga så jävla mycket energi på det mer. Det dök upp annat som var mer intressant och för mig var det ett aktivt beslut jag tog att nu räcker det. Har skrivit om det förut, men jag skrev ett kontrakt med mig själv som sa att from nu är det sluttjatat om kroppen. Jag fick skriva under att jag aldrig mer skulle säga något dumt om den. Efter ett tag så bestämde jag mig även för att sluta bekräfta andra när de talade illa om sin kropp. Det gick inte snabbt men heller inte sakta att komma till den plats jag önskar för dig och dig, och er och din syster. Till slut var det som att hela jag slappnade av och ba okej done. Jag började se mina mönster jag haft och som jag nu ser runt om mig hela tiden, att det oftast är tjejen som beställer en sallad när en kille och tjej är på middag, att tjejen på jobbet som fikar tar en tunn bit bulle, att tjejen i klassen räknar till tre godisar sen får det vara bra. Listan är milslång. Och jag vill inte vara hon. Detta betyder inte att jag är stensäker när jag står naken framför spegeln utan det betyder att jag är FUCKING LESS på att vara slav under patriarkala strukturer som säger åt mig hur jag ska se ut, göra, agera, hantera osv. Jag är ju bara jag, inuti är det jag och den jag är. Precis så är det med dig också. Din kropp är sjyrre som bär runt på dig, den ger dig möjlighet att ta dig fram, den bär dig och den du är. Men den är bara ett skal. Inget annat när allt kommer omkring. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vi kan inte vara hungriga när vi står på barrikaden tillsammans. Jag önskar så att du kunde känna samma. <3
