2009 hoppade jag på ett plan som skulle ta mig till Australien. Det var en resa både fysiskt och psykiskt. Min pappade hade dött 9 månader tidigare och jag var modig. Kanske för att jag så gärna ville att allt skulle kännas bättre. Jag landade på Sydneys flygplats i skymningen och tog mig till en kompis hus. Hon var på jobbet men hennes rumskompisar sa att det bara var att följa vägen och sen ta till höger. The bar is just 20 minutes walk from here. Utan smartphone eller karta så gick jag och 20 minuter senare kliver jag in. Jag har inte saknat ensamresan efter det egentligen, inte förrän nu. Det har bubblat ett tag att jag vill befinna mig i naturen runt berg, dalar och gröna platser och när jag såg att Alexandra Pizzoni hade en träningsresa till Bad Gastein slog jag till. Jag som inte ens kan träna pga ryggen men det gör ju inget. Jag ska vandra, vara med mig själv, äta mat, skriva och bara vara. Och på dag 4 så tar jag tåget genom Österrikes vindlande landskap till Wien för ett dygn själv. Jag längtar efter och se hur vi kommer överens jag och jag. Om vi gillar varandra.
