Jag vill inget hellre än att åka upp till min släkt i Skellefteå över jul. Jag saknar min lilla familj där uppe, saknar den norrländska vintern och jag saknar att vara -bland mina-. Nästa år måste vi åka upp. Jag har så himla liten släkt, det är jag och mamma här i Sthlm. Det finns massa andra, egentligen är min släkt väldigt stor men vi har ingen relation. Inte pga konflikter eller så, utan bara för att det blivit så. Det gör att jag ofta söker mig till konstellationer där jag får känna att det är -my crew- typ. Som i Norrland på somrarna. Då är jag som lyckligast. En vinter tog vi skotern ut i jaktmarkerna. Älskar det! Min mosters man som också heter Anders (uttal Ann-ders såklart) visar min Anders nåt spår. Solen går ner över Kusmark. Oh som jag saknar att känna att jag inte är utbölingen, jag och mamma sitter där. Jahopp, det är vi. Tur att vi har varandra <3 Men jag drömmer om att känna mig sådär självklar som jag gör där uppe.
