Idag röntgas min mamma efter tre månader av behandling. Om två veckor får vi svar på om den gjort någon nytta. Det ligger som ett stråk av sorg i mitt synfält som uppenbarar sig vid tillfällen. Färre tillfällen än jag förväntat mig. Den första dagen, då när vi fick veta att hon var så sjuk grät jag hejdlöst. På bussen, på gatan. Men sedan dess har jag inte gråtit. Det är lögn, jag grät i en säng på Karolinska efter mammas operation när de hade sett att den redan fanns på andra ställen i kroppen. Men sedan dess inga tårar. Jag har snarare känt mig stark, glad och framförallt kapabel. Väntade länge på att bakslaget skulle komma men när jag var hos min psykolog och trodde att jag skulle få bassning att jag inte släpper ut något sa hon något helt annat istället. "men så bra att du känner så." Men känner jag verkligen så undrade jag. Det spelar ingen roll fortsatte hon, du kommer inte ångra att du inte var ledsen. Jag har tagit det till mig och bär det nära hjärtat. Det är inget fult att vara glad. Det kommer komma en tid när tårarna är på besök igen. När min pappa var sjuk hanterade han det genom humor och positivism. De kallade honom kämparnas konung på avdelningen. Jag var så imponerad över hur "bra" han tog det. Jag förstår att det såklart fanns ångest och skräck i honom men inför mig var han positiv. En sida som var generell för honom. Positiv och rolig. Så det kanske inte var en nyhet när han skojade om att inte ta den dyraste kistan. :///Och nu hanterar mamma det OCKSÅ med sådan positivitet. Jag är så oerhört imponerad av hennes inställning till denna grymma, grymma sjukdom. Hon är övertygad om att hon ska leva länge till och det smittar av sig. För ett tag sedan var jag på någon tillställning där det pratades kring svårigheter med föräldrar, komplicerade relationer, avslutade relationer eller relationer som känns framtvingade. Jag inser då hur lyckligt lottad jag är som inte kan relatera till det. Självklart finns det trauman och sår och jag kan absolut bli en tonåring när mamma är med, men överlag är allt bara...fint. Håll tummarna idag är ni snälla. Kram
