Jag har en stor gråt i mig. Ni vet, en sån som ligger och lurar för att en dag bara explodera. Den har legat där länge, jag gråter sällan efter jag fick barn. Det är så märkligt, trodde det skulle bli tvärom, att blödiga jag skulle grina både här och där. Men istället är jag mycket mer samlad. Det kanske är åldern också, jag känner ibland att jag inte orkar få ont i kinderna. Att jag inte pallar det fysiska med att gråta. Det smärtar i käken och blir täppt i näsan. Vad fåfängt egentligen. Det sipprade i och för sig ut lite häromdagen när jag och Sofia snuddade ämnet förlossning och jag som gärna pratar om hur hemsk min var med stora yviga rörelser men aldrig någonsin vågar gå in vad som hände på riktigt. Vi var där lite och då var den på gång. Den stora gråten. Fan, jag måste gå i terapi för hela gravid/föda barn-grejen. Jag vill att någon går igenom min journal och förklarar vad som hände för mig. Tänk, att i en sådan utsatt stund av barnafödande så kände jag mig mer lämnad än någonsin annars. Usch. Kan inte tänka mig det igen samtidigt som jag så ofta känner ett sting av revanschsug. Jag vet inte när jag ska ha tid för den stora gråten heller. Den kommer behöva utrymme och det finns ju inte i ett hem med ett litet barn som springer runt benen på en. Kanske får den vänta till efter sommaren. Vi får se, vi får se. Nu ska det bli varmt och jag måste morgondoppa mig. Snart åker vi mot norrare breddgrader och träffar min släkt. Längtar och längtar till ledighet fast är man ledig som frilans? Vet inte. Men jag kommer behöva en vecka att stänga ner, det tror jag vore gott.
