På väg till KS i måndags med hjärtat i halsgropen. Hade varit så fruktansvärt nervös dagarna före. Haft svårt att veta hur jag ska fungera till och med. Det är så många minnen från korridorerna där när pappa var sjuk. Hur dåliga besked avlöste varandra och vi kom närmare det oundvikliga. Jag vaknade halv sex på morgonen, bestämde mig för att åka till gymmet. Bara göra något. Sekunderna på crosstrainern gick i slowmotion. Det var hela tiden så långt kvar. En mix av skönt och viljan att det bara ska vara över. Mötte mamma utanför, höll handen, pratade om oviktiga saker för att få tiden att gå. Sen beskedet. Den alldeles underbara, ljuvliga, otroliga, glädjefyllda beskedet om att metastaserna minskat, MYCKET till och med. Hela kroppen slappnade av. Jag är så glad. Mamma är så glad. Vi är så glada. Tack cancerforskningen. Kolla vad glada och gulliga! Nu kör vi nästa tremånaderscykel och för ett tag kan vi andas ut och leva här och nu.
