I torsdags åkte jag ut till landet för att fota lite samarbeten och hade också bjudit in lite kompisar. Konstellation: två halvnya vänner, en jättegammal vän som ej hade träffat de nya vännerna. Jag älskar att träffa nya kompisar och jag ÄLSKAR att tutta ihop olika vänklickar med varandra. Jag har förstått att alla inte gillar att blanda sina tårtbitar men jag kan inte förstå varför? Jag tycker att man som person och personlighet utvecklas jättemycket av att befinna sig i situationer där man utmanas på nya sätt. Kanske specifikt i ens livshistoria. Gamla vänner vet ens förflutna och man kanske återvänder till platser där under konversationer, men de kanske inte hör en berätta om sina livsupplevelser i helhet längre. Det gör ju att man kan missa nya insikter, kanske ny förståelse kring beteenden etc. Detta skedde verkligen för alla denna UNDERBARA kväll. Gud, jag är så tacksam att det finns människor som vill vara med mig. Jag hade köpt mat för ett helt kompani och hade storslagna planer på att laga allt gott. Efter alla hade jobbat klart dukade vi upp lite snacks. Sen gick strömmen och stormen drog in. Aldrig sett något liknande. Träden vek sig som papper för vinden. Ingen mat kunde lagas för strömmen var borta till midnatt. Vi fick leva på ost, vin och cigg. Morgonen efter vaknade jag nästan oförskämt pigg. Var redo för smällen hela dagen men den kom aldrig riktigt. Några av oss gick ner för att bada samtidigt som snacket fortsatte. Är kär i dessa! Ok, blev lite bakis sen för jag tryckte i mig näve efter näve av dessa när jag kom hem. Hjärtat var fullt även om jag hade en liten svag känsla av over sharing. Men det har man alltid.
