Update: Började nästan grina när de nya rekommendationerna damp ner nyss. Vågar inte riktigt tro, det känns inte på riktigt. Vi var och tittade i helgen på huset vi hyrt sex veckor under sommaren. En lyx få förunnat även om vi fått hyra huset hutlöst billigt av den gamla kriminalaren H. Vi gick rundvandring i doften av sommarhus, trädgården är enorm och vi får plocka alla vinbär vi vill. Gästhuset tar tre personer minst så vänner kan komma och hälsa på. Våra kompisar bor i huset jämte och deras dotter och Florens leker så bra. Ändå gjorde det ont i mig när jag var där för jag tänkte på vart jag inte kommer att vara. Jag saknar min familj i Norrland. Jag saknar dom så. Och jag blev arg också. Kände mig orättvist behandlad av alla de som inte kommer lyssna på rekommendationerna, dom som inte går på bar men som ska flyga för vad händer om ingen lyssnar, om alla reser? Inte vet jag egentligen. Varför ska jag lyssna om inte andra gör det. Jag kände så. Sen såg jag ut över trädgården igen och landade i vad jag är uppfostrad med och det är ett vi, inte ett jag och från att ha känt mig orättvist behandlad och arg så kände jag, tack, tack för min grund mamma och pappa, den ska jag ge vidare till mitt barn. Han ska inte sätta sig själv över alla andra. Och vad mysigt vi ska ha det här när Martina och Peter kommer, Anna och Sami, Sofia och Andreas och så mamma såklart. Och alla barnen. Ska baka paj till alla barnen av vinbär från buskarna. Det blir fint. Skellefteå är kvar (om inte rekommendationerna ändras) och nästa år så kanske vi får kramas också. <3
