Nej jag överdriver, skit är det väl inte, men nära inpå. Texten är bra, porträtten av människorna (vissa) är bra. Men storyn är så fruktansvärt utdragen och lång. Jag VET att det är en roman och att en roman får vara precis så overklig som helst men som författare vill man väl att läsaren ska tro på historien oavsett om det handlar om aliens eller om Jude och hur hans barndom fuckar upp det i livet. Jag tror inte på det. Det är för mycket misär. För mycket vältrande i trauman. FÖR många gånger Jude säger förlåt. Att folk skriver att de fortfarande är deprimerade fem år efter de läst boken.... (?)Spoiler alert här. Jag känner:- Att Willem skulle bli kär i Jude? Tillåt mig att garva. Han är en svinsnygg framgångsrik skådis som sett sin kompis år efter år efter år trycka ner sig själv till fotknölarna (pun intended) och längre. Han blir kär efter åratal av vänskap i en person som säger förlåt att han ens existerar. Hur fan är läget Willem? Jo, jag förstår att det ligger något bror-komplex i det faktum att Jude kanske är den i sin familj Willem kan rädda men det är för enkelt. - Att Andy inte skulle tvångsinlagt Jude efter han gjort sig själv så illa gång på gång? NEJ köper inte. Vad är det för feg läkare. - Jude är en sån jävla idiot, ta ansvar över dig själv at some point kan jag känna. Stackars alla runt honom. Han måste då hittat de mest värdelösa människorna att umgås med som finns på jorden?-Den enda jag känner något för är Harold. Jag ser honom som Seth Cohens pappa i the OC. Nej, om Ett litet liv står i din bokhylla, gör dig själv tjänsten att skita i den. Tack HAJ.
