Jag tänder ett ljus för mamma lördag kväll. Ett ljus för Ida. Hon är inte min sorg egentligen, unga, vackra Ida. Ändå finns hon i mig hela tiden. Det är inte jag som förlorat min lillasyster, jag vet inte ens hur det är att ha ett syskon. Det är inte jag som förlorat min dotter. Ändå finns hon där. Det är svårt för mig att förklara den närhet som blev där uppe på palliativa avdelningen. Att jag i nästan en månad inte bara satt vid mammas sida utan också kom nära en familj. Det var vi där. Runt det ovala bordet. I soffan. I korridorerna. Delade historier och dagens status, vi grät i varandras famnar. Jag var nästan alltid själv där, men när jag såg dom i dagrummet kände jag mig inte så ensam. Folk kom och gick men vi var kvar. Till vi inte längre var det. Hur ska jag kunna förklara för någon som inte var där att när mamma dog saknade jag avdelningen. Vi känner inte varandra men det känns som bandet mellan oss är för alltid. Nu finns inte Ida längre. Jag vet inte hur man gör för att lätta på någons sorg men jag önskar jag kunde lyfta den från deras axlar. Önskar att jag kunde ta en del av bördan så de slapp. Jag är så ledsen för dom, för alla oss som förlorat någon vi älskade så. Jag kommer aldrig glömma dig Ida.Ja, hörrni. Jag måste skriva om sorgen, det går inte annars. Ni får stå ut. Tack för er omtanke, den värmer i mitt hjärta, på riktigt.
