Jag fick ett mail som jag ville svara på lite öppet (okejat från personen såklart) och tänker att vi alla kan hjälpa henne. Hej Frida! En lite udda fråga från vad du kanske vanligtvis får, men läste ditt senaste blogginlägg om din o Andreas dejt och att du skrev att ni är solid trots småbarnsår o allt vad vardagen innebär. Så till min fråga: Vad är dina bästa tips o insikter till att ha en stark grund med sin partner? Vad är hemligheten bakom ett lyckligt samboskap och att känna att man är ett starkt lag? Jag och min sambo väntar vårt första barn i november o jag är lite orolig att det inte kommer vara så mycket tid över till annat, till varandra. Han behöver också mycket egentid, mer än jag och ibland kan det krocka med våra behov. Vad är det som ni byggt er grund på? Hur gör ni i vardagen med alla sysslor och ändå lyckas vara spontana och flexibla? Vore så tacksam för dina tankar och svar, det verkar verkligen som att ni är så stadiga av det man kan utläsa i dina inlägg och din energi☀️ Tack! Först och främst så är vi inga superpersoner som har det easy peasy och mina svar till dig är bara utifrån vår relation och vad som fungerar för oss. Tänker att ni andra kan hjälpa till också och komma med råd. Inga pekpinnar, bara erfarenheter och snäll ton, ja! Jag och A har varit tillsammans i snart elva år. De första 6 åren levde vi för stunden, vi reste väldigt mycket och hade det mest kul. Vi pratade aldrig ens om barn eller giftemål första åren utan vi bara levde tillsammans. Vi bodde utomlands tre år, vi surfade, drack öl, hängde med kompisar och det var väldigt lätt. Sen kom vi på att vi ville ha barn och då började en väldigt jobbig och krävande tid. Den tiden tog oss närmare varandra då vi var i sorg tillsammans. I grund och botten har vi väldigt mycket tid spenderat tillsammans vilket gör att vi ha SÅ mycket minnen ihop. För mig, eller oss är det bra. Innan Florens kom funderade jag mycket i samma tankar, bara det att jag är den som behöver mycket egentid. Jag undrade om det skulle gå och få till eller om jag behövde sätta allt åt sidan. Och det behövde jag, ett tag. Mycket för att jag ammade och han ville äta hela tiden så det gick inte riktigt att vara borta, men jag ville inte heller. Och inte min man heller. En sak som vi diskuterade mycket innan han kom var att det som sker nu och kommande två år inte får vara grunder till att separera (om ingen gör illa den andra såklart) men enskilda tjafs eller liknande för vi kommer vara trötta. Och herregud, vi har aldrig tjafsat så mycket som nu. Jag har ett temperament som är explosivt, min man är lugn och saklig. I helgen tex stormade jag ut och jag minns inte varför nu. MEN, när vi sen resonerar kring vad som hänt kommer vi alltid fram till att det gäller trötthet, utmattning eller att man egentligen blir arg på en liten marodör som verkar vara i nån trots nu. Det definerar inte oss och det finns ett slut. Snart kanske vi kan få sova en hel natt igen? Och gällande mitt behov av egentid nu när Florre inte ammar 24/7 och sitter fast i mig och jag i honom så är det tillbaka där det var förut. Jag behöver en kväll i veckan att hitta på något själv. Det sker såklart inte alltid varje vecka men ofta. En av våra mest fina saker som par enligt mig är att vi är väldigt tillåtande med varandra. A tex har ett stort intresse i livet, han surfar och det får honom att må bra. Så om det är surf så spelar det nästan ingen roll om vi hade andra planer, han måste göra det och jag är helt okej med det. Men om du känner att det krockar lite med hans behov av egentid försök resonera kring det, tillsammans. Och försök att inte stressa upp dig heller om det går. Jag tycker det är viktigt, kanske speciellt när man får barn att inte tävla om tiden. Nu är det iofs så att jag gör mer grejer och A är mer med Florre just nu så jag är kanske på fel sida, men jag tycker det är viktigt att man får andas ut ibland för det kommer bli tufft. Jag kunde aldrig tro att det skulle vara så intensivt som det är. Det beror säkert på vem som kommer ut men vi fick en väldigt aktiv liten person som aldrig någonsin sitter still eller kan "pyssla" själv. Ibland går jag in på toan och vrålar i en handduk hehe. Framförallt känner jag att vi är ett team. Vi stöttar varandra när det behövs och backar ibland när den ena behöver mer. Vissa stunder är det jag som är viktigast och då finns A där för mig och tvärtom. Jag föreslår att du pratar om dina rädslor, var öppen och ärlig. Ni har valt varandra och valt att få barn ihop, bara det är fint och ta med er det. Förlåt om jag var spretig. Det är så svårt att ge relationsråd.
