Jag är ingen storlyssnare av sommar i P1. Kanske tycker jag det är lite urvattnat och trött. Alltid sensation och trauma. Förståeligt såklart men kan uppskatta ett sommar som Lena Ph tex där hon pratar om ensamheten på ett ganska så odramatiskt sätt. Men i bilen på väg hem satte vi på ett sommar om grundaren av Izettle Jacob de Geer. Spännande ju, med bolagsresor och entreprenörskap tycker jag. Jag är själv sugen på att bygga bolag (inte på den nivån kanske) och gör ju i princip redan det men på en lekmannanivå. Har alltid fascinerats av människor som har det i sig. Jacob börjar med att berätta om hans uppväxt i Upplands väsby, spännande hinner jag tänka innan han förklarar att det var ganska ensamt att komma från adlig familj i den skola han gick i. Blev ganska besviken för man älskar ju en underdog? Eller gör man bara det om man inte kommer från rikedom? Jag menar han kan väl inte hjälpa vad han fötts in i. Jacobs hela sommar bygger på att riva ner murarna kring att misslyckas. I Sverige har vi en skamkultur kring misslyckande medan i USA är det inte helt ovanligt att skriva in i sitt cv, där ses det som erfarenhet. Jacob startar företag som ska ta världen med storm, de misslyckas, miljoner rinner iväg och han lovar sin familj som han sällan träffar att han aldrig ska starta bolag igen. Mitt i det mörkaste introducerar hans mamma honom för nån bolagssnubbe och dom reser sig igen. Upp på hästen. Nu jävlar. Ett par år av upp och nedgångar följer och på julafton måste han ta jobbsamtal vilket gör att han knappt minns något annat.Jag tvivlar inte alls på att han inte kämpat hårt, jobbat ännu hårdare och verkligen känt grussmaken i munnen av misslyckandena som han har på sitt cv, men är det ändå inte lite skavigt när det finns ett skyddsnät? Han kan ju falla menar jag, utan att fogden står utanför dörren. Att hävda att man måste misslyckas för att lyckas är ju att pissa på de som kanske inte har en mamma som kan presentera en för någon eller där 20 lax är allt man har. Jag är imponerad av hans företagssamhet men brinner ändå hårdare för de som started from the bottom now they here så att säga. En till grej som störde mig var det faktum att han inte nämde en enda kvinnlig bolagsbyggare. 2019 kom en rapport ut där det visade sig att kvinnliga entreprenörer endast får 1% av riskkapitalet. Han med sin framgång kan ju faktiskt vara med och bryta mark. Men jag vet, det var inte det de handlade om. Jag saknar dock svaret på frågan om det var värt det, om alla timmar, hjärtklappnin, tid från familjen var värt mödan. Det vet inte Jacob. Nehepp. Snacka om att ramla på målsnöret.
