Midsommar var på många sätt så smärtsam. Såklart på grund av magkatarren men också för att livet är så skört och samtidigt så fint. Vi firade men i luften låg hela tiden det som komma skall och man vet inte riktigt hur man ska navigera. I all sorg som drabbat min svärfamilj så väcks min gamla till liv. Jag märker hur jag söker efter honom överallt, som jag gjorde när det nyligen hade hänt. Ser honom i en taxichaufför som berättar att han också var född året pappa föddes. Båda på södermalm. Ni kanske kände varandra säger jag. Pappa var 59 år bara när han dog och nu när jag tänker på den åldern som kändes så gammal då är den ingenting. Alldeles för ung. Alldeles för få år tillsammans. När jag tänker på mig själv som 59, nej det går inte. När jag hör om någon som är 59 är det ingen ålder. Det är så grovt att han aldrig fick träffa sina barnbarn, taskigt rent av. Orättvist också, absolut. Jag gillar sås lika mycket som min morfar säger Florens och jag brinner inuti, varför fick ni aldrig ses. Jag minns min farmor, mormor och morfar, alla de jag kände och hade en relation till. När jag säger min mormor hade så lena händer så är det mina minnen och det gör ont i mig. Att vara 23 och förlora sin pappa förstörde så mycket. Det gjorde det. Ingen egen familj att rå om, inga barn som med sin randiga sorg gick från ledsna till glada på 34 sekunder, inga syskon att luta sig mot. Inget som fick en att se det fina i livet. Jo mamma, men vi delade den ju, sorgen. Vad gjorde det med mig egentligen så ung, sådana tankar dyker upp när vi sitter där i midsommarsolen med sorgen hängandes som moln över himlen. Vad gjorde det med mig egentligen? Förmodligen det obotliga behovet att ha folk nära, att samla människor omkring mig, att ha många relationer och det är fint. Men säkert också skräcken hela tiden att bli lämnad, att misslyckas. Så jag sitter där med tårarna bakom ögonen och ser på min familj. Den är min, den har jag, den är hela mig och jag är så tacksam för det.
