Tre år som gifta, 13 tillsammans. 13 år. Det är verkligen länge. Vi har liksom blivit vuxna tillsammans. När vi träffades drack jag tequila och hade ganska kass klädstil. Anders hade hatt och tighta jeans. Vi blev blixtkära, låg hemma i min lägenhet i en månad. 13 år är lång tid och det är inte lätt jämt. Man drar åt olika håll ibland, är på olika platser, man försöker skaffa barn och förhållandet blir plötsligt bara det. Att föröka sig. Man får barn och man älskar barnen men det är svårt med tiden. Man glömmer bort att pussas på flera dagar och man tjafsar. Man hittar egentiden men inte vitiden. 13 år har gjort oss trygga. Stadigt står vi tillsammans. Kommer på att vi inte pussats och blir duktiga ett tag. Kvällar när barnen somnat spenderas inte bara framför tv, det pratas och man får fotmassage. Det är verkligen ett jobb att vara glad i sitt förhållande. Jag är tacksam att vi båda ser det så. Ansträngningar, små saker som kan göra en glad. Nyfikenheten tex, så glad för den. Vad sa ni på mötet eller hur gick det där samtalet. Anders min trygga punkt. Vi bygger vårt hus. Vi pussas ibland och vi fortsätter vara nyfikna. Tokig i dig. Nästa år ska vi ha stor fest. Kommer vi ha det? Pallar vi? Man vet ingenting, men jag vet att jag älskar dig så ini bänghålan. Anders <3
