I helgen lämnade jag lägenheten bakom mig (eh och familjen) för att spendera två dagar på Furillen tillsammans med min älskade bokklubb som snart funnits ett år. Ett perfekt sammanhang måste jag säga med olika typer av människor som har kommit att tycka väldigt mycket om varandra. Vi kom dit på eftermiddagen och jag upplevde en stor kärleksgest. "Vi ska alla sova här förutom du som får ett eget rum". Blev så rörd. Jag är GANSKA okomplicerad att ha som kompis men jag får aktiv panik av tanken på att sova med andra. Enbart pga haft så grov insomnia hela livet så det är något som får mig att halta sömnmässigt om jag känner press. Inte unikt kanske. Vi stack direkt ner till en vindpinat hav. Jag var tvungen att bada. Gah ljuset. Gah min lille klubb. Vi saknade dig Martina. När kvällen kom korkade vi upp vinet och bredde ut gammelknaskrämen. Lagade potatissallad med gorgonzola och lax. Sen satt vi och snackade till den rimliga tiden midnatt. Morgonen efter drog jag ut och sprang bland vildhästarna. Käkade frulle och läste viktig lektyr. Sen drog vi på en två timmars hajk. Men det tar vi i morgon.
