Vi kallade den gubbvägen när vi var små. En kort bit genom ett skogsparti, inte alls läskig eller farlig väg. Men då, när vi var mindre var rädslan att fullgubbarna skulle komma och antasta oss. En gång var det en gubbe som vrålade att vi skulle dö och vi sprang så hjärtat studsade mot bröstkorgen. Det var nog både rädsla och spänning. •Vi återkom hela tiden till gubbvägen. I mörker om vintrarna och i ljuset på sommaren. När vi blev äldre var det ljuset av sommarnatten som sken. Juninätter när vi smugit ut hemifrån, gått på tå i trappan ner och vikt ner handtaget försiktigt för att ge oss ut. Förbi jubileumshusen och upp på gubbvägen. Disiga grässtrån som blötte ner våra tygskor, tårna blev fuktiga direkt. Vi tände cigg, 100s. Tog oss längs den grusiga och grästäckta vägen mot Skarpnäcks Allé och tunnelbanan. Vidare mot Hammarbyhöjden och en meny 2 med pepsi på seven. Klockan var 02, 03 och 04 på nätterna när vi sedan kuskade tillbaka till där allt började. Gubbvägen var disigt morgontrött men lovade hopp om dagen. •Gubbvägen var ilsket röd om hösten, den när mamma kom gående då vi stod och rökte. Det är inte mina cigg mamma. Då får den som äger dom komma och hämta svarade hon. •Jag gick den med J när vi var sju, med M när vi var tretton och med L en vårdag då vi var sjutton och orden stakade sig. Det var nästan omöjligt för henne att säga, hon bara återkom till meningen, jag måste berätta en sak, jag måste berätta en sak. I mitt huvud började oro gro, vad för hemskt har hon gjort mot mig. Legat med ett ex, flirtat med min kille. Men med gubbvägen mot våra fötter kom det tillslut. Mamman var sjuk. Mamman blev frisk. •Gubbvägen fortsatte vara en plats att återkomma till, när pappa var sjuk var stegen tunga , inga gubbar skrämde mig längre, natten var fredad från mina steg, istället var det döden som lurade. När jag och A träffades och hälsade på från Norge där vi bodde var stegen istället lätta i sommarsverige. Jag pekade och visade att här, här kom mamma på oss med att röka, här sprang vi från gubbarna. •Så blev mamman sjuk igen och telefonen brände mot örat en av de gånger vi pratade, gubbvägen smalnade framför ögonen. Hade glömt hörlurar och svetten lackade på kinden. Vad händer när det är över frågade L. Och nu är det över. Nu har min vän förlorat den som födde henne och jag vill plocka tillbaka oss till den där gången när vi var sjutton år och gick längs gubbvägen, när mamman blev frisk sen. Vill lägga den unga naiviteten, den glödande blicken framåt i hennes famn och säga att allt blir bra. Men allt blir annorlunda. Jag vet inte hur stegen känns nästa gång jag går den men jag bär alla de tidigare gångerna i hjärtat.
