Jag sitter i en mjuk fåtölj på onkologavdelningen på Karolinska sjukhuset och skriver detta. Sista dygnet har varit omskakande minst sagt. Från noll till hundra förändras allt i ens liv. Förstå: att det kan göra det. Att vi går runt med kroppar som bara fungerar tills de inte gör det längre. Jag fryser hela tiden. Har jackan på mig. Sitter, står, går runt. Köpte en löpklocka som sa att min sömn är kaos. God morgon, vilken nyhet. Vill springa huvudet tyst. Det ringde igår från okänt nummer. Aldrig bra tecken när man har en dödssjuk i sin närhet. Hej, jag ringer från intensivakuten. Nej. Men ja, jag kommer. Eh, är det okej att Donna är med er jag måste dra till min mamma som är lite sjuk, sa jag till grannarna. När man inte har syskon blir man väldigt bra på att klara sig själv tills man inte gör det längre. Allt är så kul nu. Boken släpps, bokmässan i helgen. Så finns också det mörka. Två saker kan existera samtidigt. Två saker FÅR existera samtidigt. Så är livet. Men det är för tidigt att förlora henne. Alldeles för tidigt.
