Jag har gått och burit på den stora gråten. Skrivit om den förut, pratat om den en del. Jag är inte en gråtare. Jag var det förr. Innan barn grät jag ofta, grät när vi bråkade, grät över allt möjligt. När barnen kom slutade det. Har inte funderat särskilt mycket över varför det blivit så. Kanske är det pansarn i mig som vuxit. Samtidigt är den tunnare än någonsin för jag har två liv jag ansvarar över. Nu kan jag och Anders bråka och jag känner inga tårar bränna. Kan se soilders returning home utan att fälla en enda. De enda gångerna det faktiskt bränner till är när något sker barnen. Donna var ledsen härom kvällen när Anders och Florens var borta, hon saknade dom. Hennes lilla mun snörptes ihop och hon försökte hålla ihop min lilla skatt. Då kände jag dom. Brännande bakom ögonlocken för jag visste exakt den känslan hon bar på. Då ville jag gråta. Men hon låg där i min famn. I min trygga famn så hennes känslor var inte farliga, de var på riktigt men inte farliga eller skadliga. Den stora gråten kom inte men jag visste att den var på väg. Vad som helst skulle nu kunna öppna kanalen. Och jag kan nästan känna en abstinens när den ligger där latent. Måste ut. Såg på nyheterna om detta och då brast det. En sådan våg av sorg sköljde över mig. Hopplöshet kanske det var. Äckel, hat och vrede lika så. Jag förstår det som att pedofili likställs som en läggning. Dvs, inget man kan styra över. Jag är hetero, du är peddo. Sverige toppar våldtäktsbeställningar på barn. Förstår ni. Vad kan man göra, vad kan vårt samhälle göra för att stoppa detta? På något sätt ta bort stigmat så dessa män vågar söka vård? Klippa kulorna på dom? Eftersom det handlar om en läggning så måste de ju få hjälp att inte följa sina fruktansvärda instinkter. Jag vet inte men det fällde mig så hårt att tänka på dessa barn. När Donna är ledsen över att hennes pappa och bror är på landet ligger tusentals andra barn och är ledsna över vuxenhetens oerhörda svek. Här kan du skänka pengar till Rädda barnen, här till Plan International.
