Detta är väl kanske den frågan vi alla i långa relationer ställer oss ibland. Hur ska vi göra för att vara kära för evigt? Jag har såklart inte det universella svaret på den frågan, min eller vår väg kanske inte är din eller er väg. Men frågan kom om jag kunde blogga om detta och såklart jag kan. Jag och A har varit tillsammans 13 år i November. Tretton år, fan vad länge. Det är ju en livstid i utveckling och mognad. Kanske är en av nycklarna just utveckling och tillåtelse till just det. När vi träffades satt jag i repan på ett ställe och A hade rest och levt loppan i massa år. Vi flyttade direkt till Norge och jobbade ströjobb för att tjäna deg till resor. Våra första tre år var bara här och nu, vi pratade aldrig om framtiden. Aldrig om barn eller giftemål. Vi var bara unga och kära. Men när det var dags att flytta hem och verkligheten på något sätt kom ikapp så stack vi iväg åt olika håll. A började plugga och jag jobbade i en fotostudio. Hela tiden var vi vid varandras sida ändå. Peppade och hejade. För mig har jag nog alltid haft en tanke om att en relation är något man måste jobba på. Att det faktiskt är ett jobb. Min mamma och pappa var gifta till han dog så jag har nog trott på eternal love också. Efter 6 år tillsammans började vi försöka skaffa barn. Det var vår enda och stora kris hittills. Här hade vi kunnat gå och olika håll i vår sorg vilket vi kanske till en viss del gjorde också. Men vi höll kvar i varandra. Nästa stora grej var när jag ville bli egenföretagare. Ett ganska stort beslut när man har fast lön och en knodd att försörja men A var min största hejarklack och DÄR har vi en av våra byggstenar. Vi tror på varandra och varandras framgång. Jag vill inte framställa oss som perfekta vi bråkar och krisar såklart också bara fyi. Men vi har varandras rygg och är aldrig missunsamma.Byggsten nummer två är egentid. Det kanske låter konstigt men för mig är den avgörande. Jag måste ha tid utan A för att vara ihop. Det skulle aldrig funka för mig om jag inte fick tid med mina vänner. Och han tid för att surfa. Nu när vi har två barn kanske det skulle kunna bli ett problem. Jag hör folk omkring som inte unnar varandra tid och det tror jag inte är bra. Nästa byggsten för mig är tryggheten. Jag fumlar aldrig i tron på oss. Jag är trygg hos A. Han är min famn att hoppa in och den är alltid öppen för mig. Det jag tror om jag får leka parterapeut är att man inte ska förvänta sig allt av sin partner. Den kan inte vara ens bästa vän, ligg, roligaste, peppigaste osv. Thats what friends are for, kanske inte ligget dårå. Jag gapskrattar så mycket med mina vänner på ett sätt att jag kan trilla av stolen, det gör jag inte med A. Vi skrattar såklart annars hade det varit mörkt men jag delar så mycket med mina vänner, och han med sina hoppas jag så jag förväntar mig inte att han ska vara allt. Det gjorde jag tidigare i relationen och det är upplagt för besvikelse. Det var mitt om detta... Hoppas jag inte klivit på någons tår. Berätta gärna om hur ni bygger era relationer.
