Det har gått några dagar när inget känts alls. Har undrat vart sorgen är. Letat efter den. Försökt få den att dyka upp. Liksom. Hallå.Hur måru?Nej men det känns bra. Men har jag letat verkligen. Eller har jag blundat? Inte tänka på huset. Inte tänka på allt.som.måste.sägas.upp. Inte tänka alls. Inte prata om henne. Om DET. Det är ju sjukt ändå hur det fortfarande fungerar. Flykten alltså. Min bästa gren. Duktiga jag, som jag kan va. Jag står på ett dansgolv. Med slutna ögon rör jag mig i takt till musiken. Basen känns som två händer som gör hlr på min bröstkorg. En två tre fyr untz untz untz untz. Hon dyker upp plötsligt från ingenstans. Eller så är hon överallt. Hon är överallt. I ljuset från husen tvärs över vattnet, i skogen, på vägen. Hon är i musiken, i människorna, i allt som är jag. Hon är i strobbarnas vilda ljus, i kylan från November. Sorgen är så ond, så oförutsägbar som börjar dåna i en när man minst anar det. Men vem har sagt att livet är förutsägbart, hur hade det varit. Så hur måru nu då.Jo, men det känns bra.
