November 2009 blev jag handlöst förälskad i Anders. Ni vet när man bara faller rakt ner och kroppen pirrar 24/7. Vi skulle dock inte bli kära för Anders skulle flytta till Ålesund den 11 Januari. Alltså bara två månader efter. Vi kämpade emot starkt och kallade varandra polarn. Men det gick ju inte. Inte alls. Dagen före A skulle åka satt vi i mitt vardagsrum och jag kämpade hårt för att inte gråta. Jag sa, äh vi raderar väl bara varandra nu och hörs inge mer fast hela jag ville skrika JAG VILL VARA MED DIG. Som tur var, så var A den mer mogna och ställde mig mot väggen, vad vill du sa han och jag bara öppnade munnen och ut kom "vara din". Sen åkte han och vi skypade varje dag, han bodde på Kirkegate med en kompis och jobbade med att lossa fiskebåtar. Veckorna gick och plötsligt behövde jag och min kropp honom så mycket att jag var tvungen att flytta dit. Jag hyrde ut lägenheten, packade en trunk och flög till Oslo och vidare till Ålesund. Den lille byen jag kom att älska högt. Första två veckorna låg vi på en madrass bakom en soffa dygnet runt, vi åt rostmackor och sa knappt hej till vår roomie. Ibland träffade vi tjejgänget jag nämnde i förra inlägget men första gångerna förstod jag inte alls vad de sa. Speciellt inte vad Birte sa som var från en utav öarna. Hon sa oss om både vi, ni och oss. Förstå förvirringen. Sen var det dags för mig att söka jobb. Jag fick ner till storsentret och klev in på Lampehuset, en lampbutik. Emelia som jobbade där sa att hon älskade svenskar och frågade om jag ville jobba mycket. Sagt och gjort, jag jobbade hela tiden, långa dagar, helger, högtider, det spelade ingen roll. När jag inte jobbade var jag och Anders tätt ihopslingrade eller så dansade jag och drack fredagsvin på Lille med tjejerna. Vi skulle stanna tre månader men blev kvar i tre år. Efter lampehuset började jag på traktören, en köksredskapsbutik och så jobbade jag på ett hotell lite extra. Ibland åkte vi på utflykter till trollveggen eller Hoddevika. Mamma kom en gång och då tog vi en dagstur med Hurtigruta till Geirangerfjorden. Det var så otroligt fint och bra att bo där. Jag älskade det högt, men efter tre år hade många av våra vänner flyttat till Oslo, hem till Australien eller till Köpenhamn och plötsligt hade vi inget sammanhang längre. För mig blev det ensamt och det var jag som ville hem mest. Tiden i Ålesund bär jag med mig inbäddad i lycka, även om jag flyttade precis ett år efter pappa dött och egentligen hade behövt bearbeta det lite mer. Jag måste dit snart.
