I lördags skulle jag springa mitt första lopp. 1,1 mil med typ 200 höjdmeter. Jag vaknade efter en god natts sömn (ovanligt) upp och var så nervös. Det yttrade sig i att jag inte kunde sluta skratta. Jag skrattade och skrattade prick hela morgonen som en toka. Loppet heter Stockholm Trail och startar med att man springer upp för Hammarbybacken. Här stod jag nervös och pirrig på samma gång. Målet var att ta sig runt bara. Oavsett hur det går, bara ta dig runt och gå om du måste. När startsignalen gick försvann dock all nervositet, jag drog igång musiken och sen sprang jag. Hela loppet var i skog och terräng vilket jag inte hade förväntat mig, jag trodde det iaf skulle vara några grusvägar men nej, skogen kallade. Efter vad jag nu förstår var runt 5-6 km in nådde jag en liten vägg men då drog jag i mig några godisnappar, stannade vid vätskekontrollen och svepte en sportdryck för att sen dra vidare. Första gången jag kollade mobilen och hur långt vi hade sprungit fattade jag ingenting. Den stod på 9,2 km. Jag trodde kanske vi var runt 6 så blev mycket glad och kände att detta har jag. Inga problem. Hahahah så glad!! Jag gjorde det!! Anders och barnen stod i mål när jag kom rusandes in. Fortsatte skratta till kvällen började gå mot natt. Då ringde mamma och sen blev natten lång på intensivvårdsakuten. Allt är okej nu om kan säga så.
