Jag är verkligen ingen strandperson. När familjer packar stora kylväskor med mat för 6 timmar på samma ställe, korgar med handdukar, filtar och strandtennis vänds min kropp ut och in, av avsky. Ja det kanske är ett starkt ord men jag är så fruktansvärt ointresserad av att befinna mig på en plats bland massa andra människor nära vatten mer än ett dopp och en tork. 30 minuter räcker. Jag kan inte förstå hur man: kan njuta av av att vara i direkt solsken, sola, sitta på en hård mark, eller värre - ligga ner och sola, äta bland sandkorn. Har aldrig tyckt om det men tyvärr än mindre med barn. Ha ett ständigt öga som aldrig får vika av för ens en sekund för då kan något hända. Ryser av tanken. Vi pratade om det häromdagen med några att det nog egentligen handlar om att jag inte har en tid att förhålla mig till. Vad oaspigt att tänka så men det blir liksom error i mitt huvud att -åka och bada- utan att veta en sluttid. Drömscenario - låt oss åka till stranden, vi är där max 1,5 timma. Det har nog lite med adhd att göra skulle jag tro för jag vill ha tider på allt om jag ska vara riktigt ärlig. Vi ska åka iväg, när åker vi, alltså prick när, nej det räcker inte att säga runt lunch. Kan jag få en estimerad tid tack. Vi är så olika där jag och A, han är mer flytande och jag vill ha en ETA.