När jag med min stora trunk fylld av kläder och skor landade i Ålesund, en liten by där jag skulle bo i nästan tre år pirrade det rätt ut i fingerspetsarna. Dels och främst av att jag skulle träffa Anders, vi hade inte setts på fem veckor och var kraftigt nykära och dels för att jag skulle få uppleva en ny stad och lära känna nya människor. Jag sa till busschauffören "jag ska av vid nåt som heter skatekajen", han såg på mig och sa ka du sa för nåkke, ka du si, med EXTREM dialekt. Jag förstod ingenting. Han viftade mig bak i bussen och vi åkte längs den vackraste väg jag sett. Fjordar och svindlande berg. Jag hör honom ropa i högtalaren, skateflukaia, SKATEFLUKAIA. Plötsligt bor jag i Ålesund. En by där man kan vandra upp för berg ute på Alnes. Där man kan titta på lunnefåglar som det inte vore en grej. Där är man lycklig och kär. En by där allt ser litet och inbjudande ut. En liten kanal som löper genom staden. Där båtar puttrar fram i sakta mak. Jag kan inte förstå att något kan vara så vackert. En by i uppbyggd jugendstil efter en stor brand i början av 1900-talet. Jag saknar den så. Saknar att gå upp till Grensegata där vi bodde när vi fick en egen lägenhet, saknar att dricka vin på Lille Løvenvold och dansa genom natten. Saknar middagar hos ute på Skarbøvik. Jag har inte varit tillbaka sen vi flyttade hem och ibland är det som om min kropp crave'ar Ålesund. Jag vill gå längs gatorna. Men mest saknar jag Birte, Maren och Ida. Jag fick liksom tre bffs som jag aldrig annars hade fått. Tack. <3
