I veckan när vi ännu en gång var tvungna att åka in akut med mamma messade en kompis till mig att hon satt i cafeterian nere vid huvudingången på KS. Hon bara skrev att hon satt där och att jag kunde kunde komma ner om jag orkade. Det är det finaste jag varit med om. Blev så rörd och har tänkt på det sedan dess minst flera gånger per dag. Livet har plötsligt förändrats drastiskt. Även om vi visste att så skulle det bli så reagerar kroppen. Har varit trött sista veckan. En latent huvudvärk har legat och grott även om jag verkligen försökt att inte släppa på den. Kanske bara ska sluta försöka och åka med. Långa korridorer, omöjligt att hitta. Ändå tar man sig fram där på stora sjukhuset. Bloggen hamnar lite i skymundan. Jag ska försöka ordna upp det.
