I lördags hade vi barnvakt i ett och ett halvt dygn. Det är väl någon form av rekord i tid och det var så fullkomligt renande, skönt, ljuvligt att jag kände att jag hade pallat minst ett dygn till. Jag reste i tiden med Anders. Vi blev så som vi var innan barn. För det är ju oundvikligt att vardagen blir just vardag, lämning, hämtning, pyssel med tider etc. Så är det för vi valt att ha det så och det är ju fint det med. Men att få en paus på det långa viset var (tyvärr) förlösande för mig och mitt frihetsbehov. Det var min största skräck när vi skulle få barn, att jag inte skulle kunna vara fri. Och tji fick jag för det kunde jag ju såklart inte. Inte helt. Är mycket, mycket glad att Anders alltid låter mig göra det jag behöver dock, tror inte vi hade funkat om vi inte unnade varandra tid utan barnen. I slutet på maj åker jag iväg 3 dagar och det är väl också ett rekord. Florens har jag varit utan tre dagar en gång men inte Donna. Jag längtar även om jag också känner en liten ångest. Oklart vad den bottnar sig i. Men barnvakten då, i sommar ska vi på ett bröllop och ska då ha barnvakt i två dagar. Kan knappt ta in det. I helgen låg vi i soffan och kollade film mitt på dagen. Helt kära. Och bakis pga: Vi var på galej! Ännu ett firande av Anders. Herregud. Leijontornet har Sveriges största vinlista. Jag unnade mig ett glas helt ljuvligt Syrah från Norra Rhone. Vi hade bokat en chambre och det var så fint allting. Fick sitta nära vänner, äta, dricka, sen vid 00 sa jag glöm det till alla och åkte hem. Vaknade i en tyst lägenhet, drack kaffe, väckte Anders och så hade vi typ 6 timmar till innan vi skulle hämta. Iiiih. Igen!
