Jag är på Gardemoen. Här struttade jag runt så sjukt ofta mellan 2010 och 2013 när vi bodde i Ålesund. Connecting flight, exakt 3 timmars restid. Ibland tog vi bilen men det tar kanske 14 timmar. När vi var nykära gjorde det ingenting. Vi stannade på rastplatser och fällde ner sätena för att sova ett par timmar innan vi åkte vidare genom Norges 60 och 80-vägar. Jag ska gå i mina egna forna fotsteg. Trots att jag prompt hävdar mitt ickenostalgiska beteende så har jag under de 11 år vi bott hemma gått längs gatorna, husen och bergskammarna flera gånger i månaden i tanken. Kanske var avslutet där, den där kvällen i vår lilla källarlägenhet på grensegata inte nog för jag trodde att jag skulle komma tillbaka snart. Det har gått 11 år. Mycket vatten har runnit under broarna, barn har fötts och dött och jag, tja jag är väl densamma egentligen. När jag landar i Ålesund ska jag hämta upp en liten bil jag hyrt och köra till Alnes. Väl där checka in i ett litet hus jag hyrt och sedan gå ner till stranden. Jag hoppas mina vänner sluter upp. Det är fint, det är rätt, det är en del av mig som kallar det hem. Pretentiöst jag vet. Något helt annat var lunchen på landet i helgen. Sweet baby rays över smördränkta makaroner och stekt falukorv. Man tackar. Man genuint tackar för det är bara att gapa. Fick blommor av grannen. Sa hon tusensköna? Sköra och vajande står det på bordet hemma nu.
