Jag ser de på håll, de kommer gående hand i hand upp för den branta grusvägen. Träden tornar upp sig på sidorna men solen står högt så grusvägen är soldränkt. Den är mycket kortare nu när jag är vuxen, en brant backe bara men som barn upplevde jag den oändlig, flåsiga steg och tunga ben kämpade sig upp. Florens har solhatt i ljust gul och en lugg som hela tiden lägger sig framför ögonen. Han skakar på huvudet så både hatt och lugg rör sig gång på gång. Jag ser hur han skrattar med hela munnen öppen. Han släpper morfars hand och springer ner i diket, låtsas vara en björn som vaknar från sitt ide och så skrattar de igen. Morfar jagar honom och han gör precis som jag, vågar inte satsa så han stannar och blir tagen. Jag tittar genom solglasögonen och ser hur de fortsätter leka, försvinner in i skogen och så är de borta.Någon ropar från ett av husen, det är min faster som säger att det är fika. Inga är skör, snäll och varm. Hon är min faster men också den vuxna förutom min mamma och pappa som jag är närmast. Jag lägger min hand på hennes rygg och hon lutar sitt huvud mot min axel. De är så fina säger hon, barnen. Jag vet, svarar jag. Vi dukar fram tallrikar och kaffekoppar, platsmuggar till barnen. Parasollet täcker bara halva bordet, duken ligger dock still, de sitter fast stenar i små nypor längs sidorna. Jag brukade pilla med de när jag var liten, nu står Donna och upptäcker dom. Ingas man Rune bär ner jordgubbstårtan och genast kommer getingarna. Kan du ropa på Florens och pappa säger jag till mamma och hon släntrar ner för gräsmattan, förbi dungen och ut på grusvägen. Staffan och Florens ropar hon och det dröjer inte länge innan jag ser de komma smygandes ut från skogen. Hand i hand som vanligt. Pappa klappar mamma över kinden när de möts och så tar hon Florens andra hand medan de går mot oss. Min familj är hel och samlad precis som det ska vara. * ett av era önskeinlägg <3
