Vi har en nära relation jag och mamma. Den är byggd på trygghet och närhet. Den är komplex såklart, precis som alla relationer, inte helt ren, inte helt perfekt. Vi har levt hela mitt liv vid varandras sida hur skulle det inte kunna vara imperfekt då. Mamma är varm och nyfiken. Orädd och snäll. Hon stod kvar med famnen vidöppen när jag som tonåring sparkade bakut och gjorde revolt. Jävla kärring jag hatar dig har jag sagt till henne. Jag VILL inte prata med dig. Men hon stod där ändå dagen efter med famnen öppen. När jag var sjuk i ätstörningar satte hon upp regeln att vi alltid utan undantag äter middag tillsammans. Mamma lagar god mat, mat med omsorg. Då, när jag var liten lagade hon upp allt för det fanns inga pengar att inte göra det. Hon tog med mig till stadshuset när hon skulle ta emot en guldklocka för trogen tjänst även fast jag satt och surade. Hon plåstrade om och gav mig fästingsprutor. Tog med mig till vårdcentralen där hon jobbade så jag fick springa fritt. Leka i korridorerna. Hon litade på mig gissar jag. Ibland kan jag bli så irriterad på henne. Helt utan anledning. När jag pratar med vänner säger de samma sak om sina mammor, jag gissar att det beror på att man är så innerligt nära så man vågar visa exakt allt. Ofiltrerat humör och inga artighetsfraser. Jag ser henne med barnen, hon har en nära relation till dom. Barnvaktar utan att se det som barnvakta, mer som att få umgås med några hon älskar. När pappa dog blev vi själva jag och mamma, vi fick hitta ett nytt sätt att samexistera, en ny typ av relation. Den blev närmre än innan, mer självklar. Idag fyller hon 70 år och det finns ingen jag älskar som henne. Grattis mor på din dag älskar dig så.