Jag skriver ju sällan om mitt stora barn, lägger aldrig ut bilder på honom längre. Det är ett aktivt beslut nu när han är stor och kan ha vänner i skolan som skulle råka se eller liknande. Om jag skulle fråga honom skulle han säga GE MIG RAMPLJUS men jag tror inte ett barn har en intellektuella förmågan att ta det beslutet. Obs dömer inte andra som visar sina barn men kan känna visst skav när det kommer till barn med diagnoser. Eller tja, det är väl en balansgång som med allt annat. Att tex prata om sitt barn och dess svårigheter/utmaningar behöver per automatik inte kränka barnets integritet men det KAN göra det beroende på hur man gör det. Vad det skulle kunna göra med barnet i förlängningen vet jag inte heller, men om jag skulle föreställa mig att min mamma basunerade ut saker om mig för tusentals människor och pratade kring mina dampiga utmaningar när jag var liten så skulle det kunna kännas problematiskt kanske. Jag är osäker, jag kanske inte hade brytt mig alls, jag kanske verkligen inte hade det. Mitt stora barn, min Florens är snart åtta år och allt vad det innebär. Det är svänger hit och dit konstant. En empat 2.0 vilket jag vet kommer medföra svårigheter i livet. Jag är själv det och det är absolut fint, men det är liksom inte finare eller bättre än att vara "vanligt" empatisk. Det senare är snarare svårhanterligt i livet. Jag funderar mycket på hur jag kan göra honom mer hårdhudad (missförstå mig rätt) men inser att det nog är en personlighetsgrej snarare än något man kan jobba bort. Min sköra lilla kille. I helgen är vi själva, jag och barnen och det ska bli fint väder. Vad gör man i stan en helg egentligen?
