Jag har helt glömt min kod till mitt kort. i förrgår stod jag inne på Ganni och provade en jacka för tredje gången på 2 månader. Bestämde mig för att köpa den men när jag skulle betala så kunde jag inte komma på koden. Det har nu gått två dagar och det finns inte en tillstymmelse till minne. Allt löste sig med ett annat kort men hur ska jag nu göra? Hoppas på det bästa eller beställa ny kod = nytt kort. Jag använder det där kortet varje dag hur är det möjligt. I morse kramade jag Florens pedagoger hejdå, båda som hade honom när han gick på småbarnsavdelningen ska sluta och jag vet inte hur jag ska få de att förstå hur viktiga de varit för honom och hur mycket trygghet och fina minnen de gett honom. Känns riktigt mycket i hjärtat att Donna inte kommer få de som sina pedagoger. Är det möjligt att några kan vara så fina som de varit? Tänk att det finns folk som vill jobba med ens barn. På lördag åker vi upp till Skellefteå. Jag tänker att jag vara helt och hållet ledig den veckan. Det var flera år sedan jag tog en hel vecka. Självvalt absolut så det är inte synd om mig, menar inte så. Vet att det provocerar när man som egenföretagare "klagar" så jag ska hålla mig från det. Blir spännande att se om jag kan, när hjärnan börjar hålla på mecka med jobbgrejer om jag kan säga åt den att hålla keft. I höst drar två otroligt roliga projekt igång, det ena en podd och det andra ett nytt företag som jag kommer lägga mycket tid på (var jag ska hitta tiden är en fråga jag just nu trycker undan hehe) Funderar på att klippa en rejäl page. Mitt hår är mitt fulaste, det bara är så. Får liksom inte till det och det är så trasigt eftersom jag aldrig har utsläppt. Frasar sig i mitten och går av där tofsen sitter. Kanske bara ska låta det vara och acceptera att det inte är så fint istället för att hålla på. Det är liksom fras/frizz och lätt där bak och rakt och trist fram. Tyvärr har jag nog gett mina barn mitt hår, förlåt D och F. Tänker jättemycket på abort, valfrågor och framtid. Tror det är därför jag är så skör. Såg dokument utifrån på SVT om abortrörelsen i USA innan den raserades och det ilade genom hela kroppen när idioterna utanför klinikerna stod och skrek fula ord åt kvinnorna som skulle göra abort. Vissa med sjuka barn i magen som aldrig skulle överleva. Det är så svårt att förstå. Hade en diskussion i dm med en kille härom dagen som inte tyckte jag skulle "dra alla män" osv. Det var en bra diskussion. Saklig och inte så arg från min sida. Man har lärt sig att dom inte kan hantera kvinnlig ilska. Han ville inte ta skulden för alla män och jag hävdade att han som person inte behövde det men i egenskap av man så vore det bra med lite skuld. Det är snart val och det går inte att inte göra saker politiskt. Usch är verkligen nedstämd.Fått tillbaka min mens och med det även min ägglossning. Märkte det tydligt två veckor innan mensen kom hur jag ville ligga med alla på tunnelbanan, hur jag bokade grejer, ville tatuera mig osv. Älskar ägg men sen kom pms och jag hade glömt att den inte bara innebär raseri utan även ifrågasättande. Hatar mina vänner mig? Är jag trist? Ingen tycker om mig? Hur är jag som mamma? Känslan av paranoia. Lyssnar på Aelita om och om igen. Det är nåt med att det är Juli redan. Kollade på bilder från när Donna var liten och minns ingenting. Att jag hade ppd är liksom long gone trots att det bara var ett par månader sen. Ibland borde jag kanske stanna upp men hur gör man? Fått höra det hela mitt liv. Försök stanna upp. Ta det lugnt. Säger som min son, jag har energi kvar i benen. Skriver detta inlägg istället för att jobba med boken som jag verkligen, verkligen borde men det går inte. Har fastnat och kommer inte loss. Ha en fin dag och tack hörrni för att ni läser den här bloggen om allt och ingenting.
