I en pollygodis sammansättning existerar det något litet brännande. Aldrig i den femte men alltid i den första. Jag har lagt tid på att försöka förstå vad det är. Om det är chokladens existens som bränner till på tungan eller om reaktionen mellan choklad och skum inuti skapar en kemisk yttring av något slag, såklart inte. Som ett litet stick av något giftigt, knappt märkbart är det om man inte är en pollykännare, en connoisseur om du vill. Som jag. Bzzt känns det på tungan och överraskar mig varje gång. Det är en spritig känsla, arraken såklart. Det sker inte med andra godisar, har master i fler så jag har mandat att säga så. Hallondödskalle - doktorerat, bubs - treåring nästan färdig utbildning, sura nappar - kandidat, center - president. Listan kan göras lång. Men polly är polly och polly är tryggt och även där jag doktorerat. Jag kan känna en fejkpolly på mils avstånd och identifiera en äkta på en millisekund. Det är brytet tänderna skapar i chokladen som avslöjar, kanske även det som bränner till då. I en fejkpolly frasar det till. Det vill jag påstå att man inte känner om man inte känner polly. Så som jag känner polly. Jag är nämligen uppvuxen med den. Prata gärna med mig om godis generellt men berätta inte för mig om polly. Jag har sett det. Jag har växt upp med det osv. Jag har verkligen växt upp med det. Min pappa var nämligen pollys fader. Härskare. Pollykungarnas pollykung. När han dog lämnades tronen över till mig och jag förvaltade den väl de första åren. Offrade polly, käkade polly - jag fucking VAR polly. Men på senare år har jag tappat geisten. Går förbi polly i affären som det vore en påse dumle. Tänker inte på polly, herregud jag... äter knappt polly. Fram till nu. Sänkte en påse rumsvarm polly och kände: mitt arv! Mitt legacy! Ingen tar det ifrån mig. Ingen kan polly bättre än jag. We are back!
