Fick den här kommentaren:"Åh kan du inte skriva mer om hur hantera sådana energikraschar? Eller kanske svårt att hantera, men hur det är för dig osv. Stor stor igenkänning på att drabbas av sån extrem tröttma ibland."Det här med att krascha har pågått hela mitt liv och jag gissar att det har med adhd att göra. Det ser alltid ut på samma sätt och varje gång jag är på väg in i en krasch så är jag helt omedveten om det. Eller nja, här kommer ett exempel. Det börjar med ett energiskov. Jag vaknar på morgonen och har bra stuns, peppen är så att säga där. Jag lämnar kidsen, får för mig att promenera in till söder till ett frukostmöte. Därifrån går jag till kontoret, lagar lite mat, fotar lite grejer till instagram, kollar kalendern och inser att den här dagen är för "död". Ja, jo jag har visserligen ett lunchmöte, ett spinningpass och en kort aw med en kompis men ingen middag bokad? Trist. Röksignaler skickas ut till höger och vänster. Innan jag får napp på just idag så bestämmer jag mig för att jag borde ta med båda barnen i morgon till en 4h gård efter vi varit på fika hos deras kusin. Nu rasslar sms in, många kan inte ta en middag idag men gärna en lunch i morgon, en fika i övermorgon eller en drink nästa vecka. Jag bokar på allt! Vad KUL vi ska ha det. Mitt sociala batteri är FYLLT och jag orkar allt. Efter aw'n åker jag hem och köper med ingredienser till deep fried chicken. Klockan är 18 när jag kommer hem och ska börja med maten. Barnen är gnälliga. Tråkigt. Morgonen efter startar på samma sätt, inget kan stoppa mig faktiskt och när jag kollar kalendern idag ser jag att jag både har en frukost, en lunch, sen har jag visst skrivit in att vi ska till en 4h gård men A undrar när vi ska hinna det egentligen eftersom vi ska till kidsens kusiner? Det är väl inga problem, vi hinner. Så kan det fortsätta i dagar innan jag tillslut kraschar. Då har jag varit social med så många olika människor i olika konstellationer att jag är helt död. Kraschen börjar ofta med en kollosal trötthet. Förlamande nästan. Och då inser jag, ahaaa ännu en gång har jag gjort såhär mot mig själv. Det jag helst vill när jag kraschar är att ligga själv i ett rum utan måsten. Kanske gråter jag lite men framförallt är jag helt övertygad om att detta aldrig kommer ske igen. Aldrig för NU har jag lärt mig. Jag pratar med A om detta, igen och han säger mmm ja jo jag sa ju att du kanske inte skulle ha x antal aktiviteter varje dag men det har jag såklart inte lyssnat på. Det är så jag hanterar dom, dvs inte alls men tar gärna tips från er.
