Jag vet inte, men efter Sverige också vidtog åtgärder och allt bara stannade upp slutade jag vara rädd. Kanske kontraproduktivt att jag var det innan och inte nu, men jag känner mig trygg och lugn i det som händer. Detta betyder inte att jag inte är försiktig eller har respekt för det som sker, heller inte att jag inte förstår de som känner rädsla, de som är sjuka, i riskgrupp eller äldre. Jag känner mig bara totalt lugn. Jag vill egentligen inte skriva om det för jag FÖRSTÅR verkligen att detta är real och farligt för vissa och men som egentligen skrämmer mig är nog själva samhällskollapsen som kanske sker, börsen faller, folk hamstrar på affärn som idioter, förlåt men varför i helvete skulle man göra det? Vad tror ni att toapapper ska rädda er från....? Att köpa upp halva apoteket som människor i nöd behöver, nej jag förstår inte. Är det nu man ser hur desperationen får folk att agera. Skäms hoppas jag ni gör och ärligt talat. Det är skrattretande att folk köper torrvaror som om det vore domedagen som väntar. Jag vill inte vara den men det står familjer, barn och kvinnor nere vid gränsen till Grekland, flyende för sina liv. Kanske kan man swisha en hunka dit istället för att hamstra? Jag ska inte ställa de i paritet mot varandra men.. kom igen. Jag tittar också på nyheterna 24/7 och håller stenkoll på vad som sker. Jag är bara inte rädd. Hm, det kanske är arg jag är. Istället för rädd. Eller är det rädsla jag känner när den enda definerbara känslan jag kan plocka fram är att jag väntar. Känns precis som när man vet att någon ska komma och hälsa på och man väntar på att dörrklockan ska ringa. Men vet inte vad jag väntar på. Ett besked? Ett beslut? Jag sysselsätter mig med att laga mat. Har på två dagar kokat chili, bakat två babkor, gjort bao och amerikanska pannkakor. Min lilla safe spot. Med Florens på pallen bredvid mig och ett glas kylt rödvin i handen. Det är inte så dumt egentligen, jag har det bra. På dagarna är vi i nackareservatet och kollar på kottar. I veckan plåtar vi boken och det enda jag egentligen har i huvudet nu är just mat. Mat, mat, mat, tur att jag har en podd att vältra ut mig i. Och en spis. Ps, hoppas jag inte trampat någon på tårna som är rädd, jag förstår om man är det.
