När vi träffades var jag blott tjugofyra år. Jag hade förlorat min pappa året innan och sökte mig till olika män som jag trodde jag var kär i. Som att kärleken skulle rädda mig. Jag var i många år med en upptagen man som jag trodde skulle lämna henne för mig, jag behövde bara bli lite bättre. Roligare, smartare, snyggare. Så ung och dum. Var jättekär i honom trodde jag. Är inte säker idag om det var kärlek eller bara -NÅT- som kändes. Sommaren innan jag och Anders blev ihop blev jag kär och tillsammans med en ung och snygg man som jag träffade i Monte Negro. Han var lång, mörk och hade gröna ögon. Vi blev blixtkära. Jag åkte tillbaka ner, hyrde en lägenhet till oss och vi förlovade oss. Han var från Skopje och jag var dundersäker på att det var vi. Ringde hem och berättade nyheten för mamma. Jag ska möta honom i Makedonien och visa för svenska konsulatet att det är vi. Sen flyttar han till Sverige. Han betedde sig svartsjukt, tyckte jag kunde bli mer fit och var elak. Men sånt där kan man ju lösa. Vi var ju kära han och jag. Sen vaknade jag upp en dag och gjorde slut på facebook och så började tankarna på att jag aldrig kommer träffa en bra kille någonsin. Så dök han upp. Helt normal kille. Snäll, okonstlad och utan spel. Jag testade honom hårt i början. Allt för att se igenom fasaden och hitta hans innersta och onda sida. Bättre att hitta den snabbt och dra. Men den kom inte. Han stod stadigt och ifrågasatte mina utspel. I nästan fyra års tid bodde vi i Ålesund där vi jobbade och reste om vartannat, vi hade så sjukt kul, vi hade så SJUKT kul. Jag var blott tjugofyra när vi träffades och på söndag har vi varit tillsammans i sexton år. Mitt absolut starkaste tips är att bli ihop med en snäll. Skaffa barn med en snäll. Anders <3
