Gah, i på lördag springer jag mitt första lopp. Jag började springa för lite mer än en månad med hjälp och coachning av Manne Forssberg. Från att inte ha sprungit en meter på många, många år startade jag igång något som snabbt blev väldigt njutbart. Eller tja, det är en liten lögn för lika njutbart som det varit, lika fruktansvärt kan det ibland också bli. I helgen sprang jag min första mil! EN MIL! Jag trodde inte att jag skulle klara det men jag flög fram längs södermalm den morgonen. 6.12 klockade jag in på och när jag var framme var jag knappt trött. Var det all kolhydratsladdning (öl) på Way out west. Det är så kul att känna att kroppen svarar om ni förstår hur jag menar. Jag har alltid, alltid trott att jag inte kan springa för att jag blir för trött. Men jag har insett att jag gått ut för hårt, varje gång. Sprungit så jag vill kräkas, sprungit alldeles för snabbt, för fort, för ofta. Manne (min underbara springcoach, rekommenderar så INI) har lärt mig att löpning handlar om prick tvärtom. Nästan aldrig ta ut sig så man mår dåligt. När jag började springa hade jag några stora problem som jag trodde var omöjliga att komma över. 1. springa på en rak väg - det gav mig ångest att se hur långt saker låg framför mig och gjorde att kroppen per automatik ville stanna. 2. ångest när pulsen steg - när jag tog ut mig för mycket gick pulsen upp och jag drabbades av samma känsla som vid panikångest. Det gjorde att kroppen ville stanna. 3. inte kunna kolla på klockan eller ha ett mål varken gällande tid springandes eller hur långt jag skulle springa. Det gjorde att kroppen ville stanna. Nu har jag kommit över allt detta och jag springer för att jag vill att mitt hjärta ska vara starkt. Jag vill kunna fortsätta dricka vin och ta en festcigg ibland. På lördag ska jag springa mitt första lopp. Hybrisen är total för jag ska springa 1,1 mil i terräng. Är så nervös att det inte ska gå. Jag menar, chilla bruden du började nyss. Men så är det ju med mig. All in eller lägg ner.
