Det är påsk men känns inte alls så. Vi brukar fira, äta goda middagar tillsammans med andra och gömma påskägg på gården. Men inte i år. Vabben fortsätter som om den aldrig någonsin vill försvinna. Jag håller sakta men säkert på att bli lite tokig. Jag tror det handlar om att dagarna inte har några riktningar. Ledigt fem dagar med vabb. Vi bara går på varandra här hemma. Jag blir så jävla rastlös. Tvättmaskinen går. Diskmaskinen går. Flikarna med resan till Frankrike nästa vecka stängs ned. Jag VET att vi är lyckosamma, jag vet det men det tar inte bort besvikelsen över att vi skulle rest. Nu, inte sen för då jobbar vi båda och Donna ska skolas in om två veckor. Jag blir helt handfallen av vabben. Det är alldeles tyst här hemma. Jag vill ha påskhäng med familjer som stökar runt. Hade tänkt öppna nåt gott vin med A men minns inte när vi rotade runt i vinkylen sist, saknar. Ja ja, snart är det vår på riktigt och allt är glömt och förlåtet.
