PMSen biter tag i mig. Fräser på mina barn och min man. Dom fattar verkligen ingenting. Hur kan man smaska, låta, gå, röra sig så irriterande? Hur kan man ens prata när allt man säger är så ofantligt trist? Måste vara jobbigt att vara dom. Nä. Stackars familj. Det är jag som är hemsk. Värdelös, ful och tråkig. Att dom lever med mig? Overklig, det måste vara av pity bara för jag är ett skämt. Skriver en till bok? LOL. Radera allt. Ser deras blickar, dom avskyr mig. Jag är en så kass morsa. Måste Florens TRÄNGA sig ut före mig hela tiden? Och måste vi kolla på hundra olika färger till Donnas sovrum det är väl bara välja, snälla Anders. Det är en jävla färg! Jag bryr mig inte. Jag får så många frågor varje dag det är som om dom tror att jag är ett uppslagsverk. Så dumma frågor om vad vi ska äta eller göra? Fixa själva. Så rörande när jag ser en film på en liten hundvalp som blir räddad från en vägkant. Den är alldeles skakig och rädd. Smuts i pälsen som växt in i husen. En familj tar hand om den och tillslut ligger den trogen i knät på sin matte. Vad fint. Men, men alla andra hundar som far illa. Fy vad hemskt. Det ligger säkert massor med hundar kring vägkanter runt om prick nu. Nej, barn! Ligger det barn som lämnats av sina föräldrar? Åh gud vad fruktansvärt måste googla. Nej inte googla. Eller? ”barn lämnat vid vägkant”. Vad är det för fel på mig? Varför jobbar jag inte aktivt med barn som blivit lämnade? Vad är det för ljud som hela tiden låter? En leksak som piper som om någon görs illa. Vem tillverkar en sån? Idioter. Fast tänk alla barn som inte har en leksak. Måste krama mina barn extra mycket idag. Älskar dom så. Kallar denna text, en skvätt PMS. HEJ!
