Det har alltid bott en rastlöshet i min kropp. En vilja att tänja på gränserna, gå lite för nära kanten. Inte driven av adrenalin, gå nära kanten är en metafor för min höjdskräck vet inga gränser. Jag avskyr när det suger i magen och skulle aldrig få för mig att sätta mig i en karusell. Rastlösheten har snarare tett sig i nyfikenhet och uppstart. Den är driven av stark uttråkning även. Det är ett drag hos mig som alltid varit närvarande. Jag måste uppelva saker för att känna mig grundad. Får jag inte det blir jag olycklig. Det är en stark vilja att känna sig fri. Innan vi fick barn var jag tydlig med Anders att jag inte kommer förändras i min vilja att -komma bort- från hemmet och träffa människor, nya som gamla. Jag förändrades såklart på många sätt när jag blev mamma men den starka viljan att befinna mig i projekt eller sociala sammanhang stannade kvar precis som innan. Jag är en ja-sägare helt enkelt. En person driven av lust att utforska det jag inte tidigare upplevt. I mitt singelliv var det minst sagt ett kul drag att bära på. Att leva med rastlösheten så närvarande kan även göra mig frånvarande. Den kan knäppa ur mig från nuet och göra så jag befinner mig på annan plats, trots att jag är här. Ständigt på väg. Mer när jag var yngre, men även nu ibland. Men den här vårvintern har rastlösheten lyst med sin frånvaro. Jag har varit passiv. Inte känt igen mig själv. All pepp som brukar infinna sig har behövt gå till annat så det har inte funnits något kvar till det som ger mig glädje. Ett tag trodde jag att jag var kliniskt deprimerad eller i vart fall en mild variant. Det pågick en pingpongshow i min hjärna av måsten. Lägenhetsköp och försäljning, infartanläggning och måla hus på landet, för lite jobb, för lite tid för de relationerna som är viktigast. En sjuk mamma, min enda förälder. Det funkade inte längre att stoppa huvudet i sanden. Först rycktes rastlösheten sedan kom avgrunden och tillsist reagerade kroppen. Viktras, magkatarr, yrsel och dimma. Är detta jag nu, för alltid? Men något har vänt de sista veckorna. En strimma rastlösthet, pepp och pirr har återvänt till mig. Jag har känt mig glad och närvarande. Jag har läst sinnesrobönen om och om igen. Ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.Jag är inte troende, inte alls faktiskt, men ibland kan en banal textrad göra något med en. Idag när ni läser detta är jag påväg till KS med mamma för att få svar på röntgen ännu en gång och jag vet inte om jag ber, men jag tänker intensivt och hårt och jag hoppas vi får ett positivt besked. Får vi inte det önskar jag mig precis det här ovan. Ro att acceptera det jag inte kan förändra.
