Jag vabbar. Bu vad det är tråkigt. En sjuk som ändå har energi men inte tillräckligt för att vara utomhus. Ska vara här inne hela dagen lång. Skärmtiden den är obegränsad. Förutom när det är lektion dvs. Jag skriver ord som han ska läsa och sen skriva. Det är otroligt hur det plötsligt lossnar lite. Man bara frågar, jaha vad gjorde ni skolan idag då. Minns inte kommer som svar och sen plötsligt så kan han massa grejer. Vi har inte lagt ner någon tid på att lära honom bokstäver eller läsning innan skolan började. Fick råd om att låta det där komma organiskt. Roligare att leka. Så tycker såklart inte alla barn men vårt. Läser om skärmtid hos Elsa. Ganska homogen grupp som svarat, så tror inte kommentarerna är den sanna bilden. Jag är mest rädd för skärmtiden när mina barn blir större. För sociala medier, för Tiktok, nej det kommer inte ske att dom får det när dom är 9 eller vad folk är när dom skrollar där. Svårt det där med skärmtid och en generell riktlinje. Alla familjer har det ju olika. Sen ATT det inte är bra med för mycket kan vi alla säkert komma överens om men vad ska en ensamstående morsa med två NFP-ungar göra när hon ska laga mat? För mig blev skärmrekommendationen snarare ett uppvaknade i mitt egna beteende. Jag kan ju inte sitta med en mobil och skrolla och samtidigt säga nej till padda. Eller jo såklart jag KAN men det känns fel. När dom är sjuka är det bara kötta på, jag kan inte riktigt vabba utan måste vobba (det ordet haha) och då är det smidigt. För MIG. Rent egoistiskt. Har inte tagit ut en vabbdag sen dom kom, det funkar inte med mitt jobb. Det enda som inte är okej med skärmen här hemma är youtube, det händer vid mycket speciella tillfällen enbart. Och spel såklart, alltså typ fortnite och sånt. Ah, ändå har jag ångest över skärmarna. Haha. Man kämpar på hörrni. Hoppas er måndag är fin.
