Jag växte inte upp med skogen. Eller gjorde jag?Min familj var inte en skogsfamilj. Vi drog långt ut på Ingarö på sommaren för att bada i havet. Tog typ en timma minst i bilen. Vi hade med oss enkronorsfralla och räkost. Jag var rastlös redan efter nån timma. Satt och tryckte hälarna ner i sanden. Kände den löst först innan den hårdnade under mina fötter och blev fuktig. Morsan och farsan kunde sola i timmar. Dom bara låg raklånga, stilla och solade som alla andra vuxna på stranden. På höst, vinter och vår minns jag inte vad vi gjorde för aktiviteter. Vi var nog inte i skogen. Jag var nog det när jag tänker efter. Lekte äventyr och täljde pinnar. Hittade någons porrtidningsgömma ibland. Men fan jag minns inte att skogen liksom VAR något för mig. Det var ju inte direkt så att jag njöt av suset i träden eller det mjuka underlaget av mossa och växtlighet. Nä, tror inte jag brydde mig. Ville bara ha en plats att göra av med energi på. Ville bara ha äventyr.Och så tonåren. Skogen var fett läskig. Var alltid snack om man skulle gå gubbvägen hem för att spara ett par minuter. När vi var två, jag och Martina var det lugnt annars stod jag vid kanten, vid det eventuella slutet ärligt talat och vacklade. Ibland tog jag till löpet och sprang så hjärtat fucking bankade ur kroppen eller så gick jag andra vägen. Morsan kom gående en gång på gubbvägen när vi rökte. Vi hade köpt långa marlboro lights så vi kunde röka fler gånger på samma cigg. Sån panik när morsan kom. Det är Lisas cigg sa jag och morsan ba, då får Lisa hämta dom hos mig. Vi var 14-15 år. Mutade Lisa med ett par garrar för att hämta dom. Hon brukade spruta Sambaparfymen i munnen när hon hade rökt. Den lila böljande flaskan. Det låg ett psykhem vid oss. Ganska ofta skrek dom på vägen utanför. Det var speciellt en gubbe som var läskig, han jagade oss ibland. Vi blev rädda som fan men det var ändå spännande. En gång hittade grannen en gubbe som både hade skitit och kräkts ner sig sittande mot husväggen precis intill den lilla skogsdungen där vi lekte med käpphästar. Man får inte gå in i den dungen sa vuxna för det kan ligga människobajs och sprutor där. Vi gick in ändå, vi ville ha äventyr. Min bästa kompis ramlade från taket från det huset en gång och jag sprang snabbare än jag nånsin gjort för att säga till hennes föräldrar. Såg henne framför mig liggande ensam på marken och gråta så bena ba körde. Man fick inte vara på taket men vi klättare upp ändå. Slängde upp ena benet över den stickiga träplankan och hävde oss upp. Sen la det ena psykhuset ner. Det var fyra stycken på rad. Vi var 14-15 år och gjorde inbrott där. Det var kolsvart och alla som var med gick i samlad trupp förutom nån kille som ville skrämmas. Shit vad vi skrek. Tänk vad vi kan hitta. Min pojkvän snodde ett kylskåp att ha på sitt pojkrum. En annan kille taggade sin signatur på väggen. Här kan man måla sa dom. Kan ni yo’a oss? Hålla vakt alltså. En gång målade min kille ett hjärta och skrev Frida i vid Flatenbadet men sen var han otrogen med min bästa kompis och alla tyckte jag skulle slå henne. Jag vågade inte men vi slogs en annan gång. Jag var så jävla rädd för våld. Fick en rejäl blåtira under ögat. Hennes morsa hade hört oss skrika från balkongen. Ni hörs på hela skarpnäcks allé. På min fasters landställe var skogen runt om oss hela tiden. Vi dikade ofta. Tog kraftiga pinnar för att hjälpa vattnet att rinna ner i den slingrande lilla ån som löpte ner till ängen. Tog det timmar? Tror det. Man hade i alla fall ingen lur, det tog den tid det tog. Ville bara ha äventyr. Och så nu. Skogen som finns runt mig, underlaget möter mina skor, suset från trädkronorna, ljudet från fåglarna. Allt är så bekant, allt är tryggt. Visst har vi haft våra duster men nu är det vi.
