Inlägg från 16e maj som jag tog bort för folk namngavs i kommentarerna. Jag skulle ALDRIG skriva kryptiskt om folk jag känner och tycker om så INGA såna kommentarer nu. Raderar allt sånt dirr. Men har fått så många som vill ha tillbaka inlägget för de kände något inför det. 💕”Läste nånstans att det är inne och banta igen. Eller hörde jag det i en podd? Eller pratade jag med en barndomsvän? Det gjorde jag. Sen såg jag alla som så fint visar upp sina nya kroppar i nåt form av *hoppsan tjosan nej detta är helt vanligt för mig att posea såhär*. Tja banta det får man väl göra tänker jag. Bara det att det smittar.Jag som inte brytt mig på åratal blir triggad för första gången på länge. Kommer på mig själv titta extra i spegeln, kolla på min nyförlösta kropp som ändrats ännu en gång. Hänget över ärret, ska det vara så jämt. Valken på ryggen och den platta rumpan. Min kropp som burit barn ska jag börja avsky den igen? Eller hoppa över brödet?Minns när jag var sjuk och satt på en bänk utomhus mitt i vintern utan jacka (frysa brände bra kalorier) och delade erfarenheter med en annan ätstörd på skolan. Sög in allt hon sa om att suga på en godis och sen spotta ut medan jag berättade hur lätt det var att fejka att man ätit frukost. Vi var barn då. Nu är jag vuxen och helt frisk, trodde jag. Plötsligt är mina ögon öppna och granskande igen. När jag blev frisk, helt frisk alltså vid 25 år skrev jag ett kontrakt med mig själv. Ett papper alltså, inget mentalt jox, där jag avskrev mig allt hat och signade det. Lovade mig själv att aldrig mer hålla på och nu är det nog dags att plocka fram det där.Man får ju banta, det finns ingen lag som säger annat. Inga bestämmelser eller facit man bör följa. Man får göra samarbeten med viktväktarna och lägga ut bland sina tiotusentals följare. Man får ju göra exakt vad man vill. Det skaver ändå. Är det vårt inbyggda ”vilja bli smalakomplex” som kickar in? Så jävla sorgligt o sånt fall. Önskar mig inget hellre än att det inte skulle göra det. För det finns inga regler. Ändå känner jag vibben av tävling. Vi är vuxna nu och ändå.Känner inget behov av att älska min kropp, det är inte så. Det känns som en utopi att göra det. Men att sakteligen granska och hata den det vill jag inte. Säger som min pappa sa i ett mail.