Sömnen har gått från hygglig till katastrof. Jag vrider och vänder mig ett bra tag innan jag somnar för att sedan vakna samma tid varje natt. 02.50. Då är jag inte sömndrucken och redo att vila ögonlocken igen. Jag är klarvaken minst 1-2 timmar. När jag sedan däckar in igen strax före 05 somnar jag så hårt att vid 06 snåret när barnen vaknar är det som att någon slagit en slägga i huvudet på mig. Jag, som annars är så morgonpigg och struttar upp är helt förstörd. Jag har haft mycket sömnproblem i livet, insomnia under flera år har jag bockat av men att vakna och vara vaken är nytt. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det mer än att liksom bara acceptera. Det lärde jag mig på min sömngruppterapi jag en gång gick i. Acceptansen. Lugnet i den. Men mja, kan inte påstå att jag känner ett speciellt lugn. Snarare är det som att jag vaknar av att någon försöker dra igång en motorbåt och motorbåten är min hjärna. Den dras igång ganska lätt och sen är det full kareta framåt. Tankar avlöser, nej, tankar slåss om uppmärksamheten medan jag ligger där i en kropp som bara vad.händer. Men det skiter ju hjärnan i. Så ickeexisterande ödmjuk kring mina lemmar som bara vill sova. Nej hjärnan bryr sig inte alls, den vill ha framåtrörels, upp till bevis, visst är jag smart, rolig, har bra idéer, ska vi inte dra igång ett nytt projekt, hur ska vi prata om detta, vilken mat ska vi laga, kommer Donna börja sova sådär bra igen, vill resa, nästa år borde vi, men vi kommer ju inte ha råd, men det vore kul. Eller? Kanske kan det lösa sig. Håll käft nu. Nej. Jo snälla. Ungefär så ser det ut i vargtimmen här hos mig. Men det är väl som med allt, förgängligt och snart över även det.
